Om mig

Sofia Sundström, 17 år, bor i Holmsund, vanlig svennefamilj med bl.a. rött hus och Volvo, saknas bara en hund för att fullborda. Har också gult radhus och Ford vad nu det betyder. Dansar lite, spelar lite innebandy, gillar att hålla på med musik, älskar att vara med mina vänner och allt vad det innebär.

Skulle jag fråga någon som ligger mig nära hur man beskriver mig så skulle jag få ett oseriöst svar tillbaka. För sån är jag. Oseriös. Vet inte riktigt exakt vad svaret skulle bli, men någonting i stil med mupp eller så. (som om det var ett oseriöst svar) men jaja. Skulle jag fråga någon som inte riktigt känner mig skulle jag nog bli kallad blyg. Jag har rätt svårt att öppna upp för nya människor. Är jag däremot med mina knäppa och världens underbaraste vänner så spelar det inte så stor roll om jag gör bort mig, är jättebarnslig eller så, för mina närmsta vänner är precis likadana som mig och då spelar det som sagt ingen roll. För det är stunder då jag verkligen är mig själv. Men jag har ju faktiskt seriösa sidor också, även fast de kanske inte är lika många. Det är dock lite illa att när jag är seriös så kan folk säga; Fan vad sur du ser ut! Antingen är jag born till att se sur ut eller så uppfattar vissa mig helt enkelt som en pajas som aldrig är allvarlig. Illa, som sagt… De som känner mig väl vet också att jag har lätt för att irritera mig på saker och haka upp mig på det, tjata om grejer hur länge som helst och vägra ändra uppfattning.

Om jag frågar mig själv hur jag är så skulle jag säga att… ja, vad skulle jag säga…? Jag vet inte. En sak är väl att jag vill vara bättre (och nej, jag är inte emo). Men jag vill oftast kunna prestera mycket bättre än vad jag gör, men är för lat. Jag orkar inte kämpa för grejer även fast jag vet att jag kommer bli missnöjd om jag inte gör det. Sen måste jag säga att jag är alldeles för igenstängd. Tycker verkligen synd om folk som ska lära känna mig, (och dom som känner mig iofs) måste vara pain in ass. Hur botar man sånt egentligen?