vixan vill att det här ska vara publiserat.
jag kan inte fatta att jag skrattade åt dig. jag skrattade till jag knappt kunde stå, det drog i magen och jag grät floder av skratt. först chansade jag på att det var spel alltihopa, innan jag tänkte att "vafan, så här mycket skulle hon aldrig bjuda på sig själv. egentligen skulle jag ha skrivit det här igår, då jag kom hem. jag som trodde jag var helt närvarande hela kvällen, men då jag tänker såhär dagen efter så minns jag faktis inte alls lika mycket som jag hade i hjärtat igår kväll. du grät, du kräktes, du dreglade, du klarade inte att stå, och inte ens att hålla upp huvudet själv. inte kunde du svälja heller utan bara spottade ut vattnet jag försökte hälla i dig. sofie hon grät mycekt, och alla skrek till varandra och alla var rädda för våran väns skull. hon sa att hon älskade oss alla, att hon inte klarade något mer. hon skrek att någonting var fel. och sa då och då att hon inte kunde se. när man pratade med henne långsamt lade hon bara huvudet på sned och sa ens namn. hon förstod nästan ingenting man sa till henne. enstaka ord som "spotta, bra, fortsätt" och liknande förstog hon. men sa man en mening åt henne förstod hon ingenting. emil höll tillochmed en tändare bara någon centimeter ifrån hennes ansikte utan att hon reagerade, hon försökte bara ta tag i lågan men handen fördes inte ens dit. hon var helt borta. det började med att hon vi bara skulle ha kul ju, *glömma alla problem för en kväll*  men det blev "äh, nu har vi börjat, nu kör vi'' och problemen, dom försvann inte, dom kom.. jag känner mig som värsta svikaren, jag hade lovat att köra med henne, men jag klarade inte av hennes tempo, hon halsade i sig ren sprit vilket inte min hals klarade av som hennes. jag tog som högst två stora klunkar i taget och höll på att kräkas utav det, hon drack åtta. jag öppnade två stycken cider, men båda hamnade tydligen i hennes händer efter att jag bara tagit några klunkar, och tillsist var dom bara plötsligt slut. det slutade med att hon var så gott som däckad. vi ringde issa och malin, dom kom och hjälpe till. vi insåg att det aldrig skulle funka utan att vi skulle bli upptäckta. ringde tillsist hennes pappa, inge. han förstod inte riktigt. då ringde vi till hennes mamma,susanne. hon kom dit med en annan och det tog med sig henne hem. därefter fick min älskadevän andningsstillestånd. hon kunde inte andas! de ringde efter ambulansen som kom och hämtade henne. hon fick andningsstillestånd i ambulansen, och enligt Inge så tänkte de stoppa ner ett slags stort verktyg i halsen på henne som skulle tvinga henne att andas. det trodde också på magpumpning, vilket inte behövde göras som tur var. idag var hon ledsen min vän, vi var där och snackade. hon grät och sa "vad har jag gjort, vad har jag gjort... jag tyckte så synd om henne. sofie grät, och jag var den ända som inte grät. Inge berättade om deras fruktansvärda natt ^ och att om vi inte hade ringt dom så hade vi inte haft någon Victoria Mårdner kvar nu längre. det hade varit en dag i sorg. jag ville så gärna gråta jag också, det kändes verkligen innuti mig vilket allvar det egentligen var, men det kom inga tårar bara. efter det smärtsamma samtalet så gick jag hem till mamma, och där.... där började jag att gråta direkt. min vän, hon skrev i ett sms att hon är glad att hon får leva livet, och säg.. det tror jag nog vi alla är. till en början hade vi peppat så inför den här helgen, vi hade planer, vi var så eggade. men se slutet av det. aldrig mer ska vi blanda in sprit och skit då vi är vi. jag vill bara gråta av att läsa det jag själv skriver, det här måste vara en utav de hemskaste sakerna jag någonsin har upplevt. alltid ska jag tänka på den här kvällen, i allting som jag inte känner mig säker på ska jag se konsekvenser. hon kunde vart död, victoria mårdner. livet går vidare och jag kommer alltid att se dig som en utav världens underbaraste. (L) aldrig vill jag tappa dig.
världens bästa vänner har jag för övrigt också!