jag tror att saknad är bland det värsta man kan känna. att lixom sakna något, känna att något är borta, något som alltid borde vara där egentligen. särskilt då man alltid haft något, som sedan.. inte riktigt försvinner, utan mer tynar bort. för att försöka fylla upp den platsen som egentligen saknar, så måste man ersätta.
men ifall man inte har något att ersätta med? ifall man inte har något som är lika bra som skulle kunna ersätta? 

när jag saknar något så kan jag bli sur och less och stör mig på det jag egentligen saknar. jag bestämmer mig för att inte acceptera att någonting förändras. jag hatar omställningar. medans jag samtidigt vill att saker och ting ska hända, bryta banorna och skaka om. men människorna i min omgivning vill jag alltid ha så nära som möjligt. dom banorna får ingen bryta utan att det blir precis så som jag skrev. jag blir rädd för att förlora det som oftast betyder mer än allt. och minsta lilla fel det blir så vill jag genast bryta upp och försöka vänja mig med hur det ska bli. även fast det aldrig blir så som jag tror.

men ibland känner man att det är rätt att bryta, även fast man vet hur saknaden kommer svida och hur många gånger man kommer ligga sömnlös och ångra det man sagt och gjort. man känner att man inte orkar hålla på och sakna, fundera, och åka slalom mellan sina egna valmöjligheter. man känner att det enklaste vore att säga stopp, och sedan sluta fundera, och leva i nuet. inte i framtiden och inte i det förfluta.
trots framtidsplaner och minnen man har så vill man bara säga stopp.

men jag har inte styrkan till att säga stopp. man måste som skrivit ha något som ersätter. ersätter det man saknar. det finns inte någon eller något med så många sidor, som kan ersätta en människa som en gång känt mig bättre än vad jag någonsin känt mig själv.
jag saknar dig.