nu är det såhär att jag och mamma har bestämt oss för att springa vår-ruset som är i slutet av maj, eller, vi besämde det för ganska länge sen. men nu först har jag börjat ta tag i min icke existerande kondition. sist jag tränade den regelbundet var i november då jag fortfarande spelade innebandy.
min mor däremot, hon har legat i länge och springer 5km som uppvärmning när hon är på gymmet. 
iallafall...så ska vi springa vårruset som ligger på just det, 5km, och mina tankar har lydit ungefär såhär fram tills idag.

"jag tror seriöst att jag inte ens orkar två kilometer. mamma kommer krossa mig, gud så hemskt. måste nog träna, oj, orkar inte. äter nog chips istället, eller kanske bakar en kladdkaka, springa kan jag ju göra en annan dag"

en annan tanke kom igår.
"jag måste seriöst kolla hur långt jag egentligen orkar springa, på rullbandet på gymmet. men..ingen får se mig, jag kommer ju säkert dö på det där bandet ifall jag ska testa mina gränser, då får verkligen ingen se mig"

så, min morgon kunde nog inte startat bättre! klockan halv9 var jag på gymmet, det var endast två människor som fick se mig svettas som en gris. och vet ni vad??????? jag sprang 5 KILOMETER!!!
okej, det är ett rullband, man brukar orka hur långt som helst, men jag menar, jag orkade springa
F-E-M kilometer utan att stanna en ända gång! sprang en halvtimme utan att stanna?
alltså, det var helt awesome. 5km på band är inte särskilt mycke egentligen eftersom det är 10 gånger jobbigare utomhus, men jag har lärt mig att jag verkligen borde underskatta mig själv, i allt! jag blir så himla lycklig när jag får äga mig själv.
nu fattas det bara att få denna lycka att sitta i ett tag, så jag äger mig själv ännu mer, för då slutar det med att jag får äga min mamma.
puss :*