Jag vill bli stor nu. Jag är less på den här åldern. Jag hatar den. Jag hatar hatar hatar den verkligen. Det är så mycket jag vill göra. Jag vill ut, se världen, träffa andra sorts människor, leva i en annan kultur, jobba, tjäna pengar, testa nya saker, lyckas, misslyckas, uppleva drama, bli kär, bli krossad, läka, betyda något för människor, vara viktig, vara någon, ja allt det där – LEVA, känna att jag lever.
Än så länge har jag levt i sjutton år, en vecka och tre dagar och jag känner verkligen att jag inte har gjort något av mitt liv. Vart är mitt liv? Ska det vara såhär tråkigt och händelselöst ända tills jag åker härifrån? Ska jag måsta söka ett liv?

Jag vill bli jag. En egen individ som lever efter mina egna regler. Jag vill inte leva efter att andra ska bestämma över mig, hålla koll, veta allt, se till att jag gör rätt val osv. Jag vill göra mina egna regler, se mig själv i värsta fall misslyckas MEN, lära. Jag vill inte ta ett steg i taget, jag vill peppra med steg och se hur jag hamnar. Hamnar jag fel, ja, otur. Men om jag inte gör det då? Om jag hamnar rätt? Är det inte värt det?

Just nu rullar det i slowmotion. En riktig livsnjutare hade gillat min position. Jag är helt enkelt jävligt uttråkad bara. Understimulerad! Händer inget nytt, händer inget intressant, händer inget meningsfullt, händer ingenting. Behöver mer intryck. Man gör samma saker varje dag, man ser samma sak varje dag, pratar om samma saker varje dag. TRÅKIGT

Det sägs ju att det blir vad man gör det till, men vad kan man göra? Sätta sig på balkongen och hoppas på att se ett stjärnfall och önska? Bli tvärkristen, gå till kyrkan varje söndag och be om ett mirakel? ne, man sitter ju för fan fast.