Sätter inte ord, viljan velar fram och tillbaka. Vill inte erkänna, men samtidigt tömma, vända mig ut och in. Blev lurad av min motvilja, omöjligt nog kan man tycka.
Förut såg jag det mer som en spelplan, där jag var center, där hade halva banan bakom mig och halva framför mig. Nu står jag och försvarar mitt eget mål utan hjälm, utan skydd. Vill inte spela, livet är för kort. Jag drar mig ur, förlorar. 
Men som rubriken lyder. Happy ending!