Ena dagen sitter man och ser allt ur en helt okej synvinkel, från en vinkel som säger att saker och ting inte är så dumma ändå, en vinkel som säger att go with the flow och det löser sig, en vinkel som säger att jag tänker för mycket och att livet är fint. Andra dagen sitter man och ser allt ur en helt annan vinkel, en vinkel som säger att saker och ting är omöjliga att förstå sig på, en vinkel som säger fuck it up, en vinkel som tyder på att bryta normer vore det bästa och att fatta tycke för nya saker.
Ena dagen skuttar man upp på morgonen känner en längtan efter dagsljus medan man andra dagen redan bestämt sig för att dagen ska bli totalt värdelös och man känner en fruktan av att dra upp gardinen och möta folk. Ena dagen sitter man och sjunger vrålhögt, skrattar åt sina dåliga skämt som om man vore invalid och flinar när man ser sig själv i spegeln. Dagen därpå vill man inte titta sig i spegeln, vill inte höra ett skämt och vill knappast sjunga med tanken på att problemen fan är värre än sångrösten. Kontraster skulle jag kalla det.